I mitt fall är beslutet självklart! Skiter i vad hästen är värd eller vad vi köpte den för, att rädda den bästa vän i hela världen är ju solklart, kosta vad det kosta vill tycker ju jag iallafall!! 

Och jag är sååååå tacksam över att min pappa sa att se skulle operera Ljúfur när de ringde! Så jävla tacksam att de på sjukhuset kunde rädda honom! Och bara så tacksam över att Ljúfur själv har kämpat sig igenom detta, klarat en stor operation, klarat att vara i boxen utan problem i 6 veckor och sedan bara varit en jättebra häst! Humöret på topp och bara hänger på, glädjeskutt då och då för att visa sin livsglädje och det är såna saker som får mig att känna att vi gjorde rätt med att operera. Trots riskerna och konvalescenstiden efteråt så visste jag innerst inne att han skulle klara detta. 

Och nu är det bara några få veckor kvar tills att jag kan börja rida min prins, skritt och inget avancerat. Och han får även snart gå ut med sina kompisar. Kommer vänta en vecka extra tills att han får gå ut med dem och sedan släppa hästarna en och en med honom så det inte blir för mycket. :)

Så söt var han när jag skulle gå ifrån han där han stod i hagen, trots gräs att beta så gick han till ingången och tittade efter mig. Min finaste skrutt!